Varför denna rädsla för Michael Storåkers Primary-utställningar? Ska vi inte tacka denna man istället för att han öppnat upp konstvärlden för fler?
Enda sättet denna bransch kan växa är genom att skapa intresse hos nya kundgrupper (inte girigt slåss om de fåtal samlare som redan existerar.)
Jag tycker Micke gör en insats och är rätt övertygad om att deras kunder är intelligentare än vad artikeln ger uttryck för.

KONSTSKRÄLL
(Publicerad i Svd 9 feb. 2012)

Abstract possible, en grupp utställning på Bukowskis skapad av Tensta konsthalls chef Maria Lind, sticker i ögonen.
Stötestenen är inte konsten som visas. Frågorna som väcks rör i stället samarbetet mellan den underfinansierade konsthallen i miljonprogramsförorten och auktionshuset på nobel adress, ägt av kapitalstarka Lundin Oil.
Hur påverkas offentliga kulturinstitutioners oberoende när statliga och kommunala anslag monteras ned på bred front över hela Europa och leder till samarbeten som Abstract possible?
Vad får Tensta konsthall ut av detta, Maria Lind?
– Att vi tydligt visar att vi är en plats där man diskuterar saker som är aktuella i samtidskonsten och samhället i stort, i det här fallet konstens förändrade finansieringsformer. Tensta konsthall får en summa för att jag gästkurerar utställningen på Bukowskis.
Utställningens rapport kretsar kring sambandet mellan konst och ekonomi på den alltmer kommersialiserade konstscenen. Abstract possible rymmer en metanivå, den illustrerar själv det den handlar om – hur konsten finansieras. Att en respekterad kurator samarbetar med just Bukowskis reser etiska frågor.
Är vilka pengar som helst okej, Lundin oil utreds i domstol för folkrättsbrott i Sudan?
– Jag kan bara svara på frågor om Bukowskis, svarar Michael Storåkers som profilerat auktionshuset genom liknande samarbeten sedan han blev vd 2010.
– Det Lundin Oil anklagas för är allvarligt, säger Maria Lind och fortsätter:
– Utställningen på Bukowskis äger rum just för att den handlar om konst och pengar. Jag skulle inte ha gjort någon annan utställning där. Under 00-talets konstboom kom mycket av de privata pengarna från Mellanöstern och Ryssland. Oljepengar, men även vapenhandel. Familjen Lundin är en av väldigt många som har den här typen av bakgrund. Det är viktigt att få upp på agendan, att titta på och granska. Det känsliga måste bli accepterat att tala om.
Bukowskis strategi att visa samtidskonstutställningar verkar även provocerande på flera av Sveriges främsta gallerister. Verken i Abstract possible är nyproducerade och säljs till fasta priser. Något som i grunden avviker från auktionshusens traditionella roll att agera mäklare på andrahandsmarknaden – det vill säga sälja begagnad konst till högstbjudande.
Auktionshusens marknadsföring, mediaeffektiva fokus på prisrekord och diverse lifestyle-event etablerar dem i publikt medvetande som platsen där det svänger om konsten. Deras försök till inbrytningar på förstahandsmarknaden hotar enligt flera inom konstvärlden som SvD talat med att erodera gallerisystemet – som kontinuerligt introducerat nya konstnärskap till en konstintresserad allmänhet och försett inte minst konstkritiker något att skriva om.
Michael Storåkers på Bukowskis slår ifrån sig kritiken:
– Vi representerar inte konstnärer så som gallerierna gör, utan visar enbart kurerade utställningar av namnkunniga intendenter som väljer konstnärerna. Man kan säga att vi skapar intresse och aktiviteter kring galleriernas konstnärer.
Maria Lind förstår galleristernas dilemma, men menar att även små bildkonstinstitutioner tar risker med smala utställningar, som de stora kollegorna sedan hänger på och drar fördelar av.
– Hoppas vi ska kunna diskutera detta nu för det är en internationell trend som inte är oproblematisk, säger hon.
– Jag vill hävda att 95 procent av samtidskonstverken på museerna initialt har visats på ett galleri, inte på något auktionshus, replikerar Ben Loveless på galleri Nordenhake och tillägger att han aldrig sålt och aldrig skulle sälja ett verk med argumentet att det är en bra investering.
Många av Stockholms namnkunnigaste gallerister fnyser åt Bukowskis som utställningsscen.
– En del av publiken tror att auktionshusen gör utställningar men de gör de inte, de visar vad de har till salu. Att vid varje enskilt tillfälle försöka få ut maximalt för enskilda verk skapar en bestseller-kultur som är väsensskild från det långsiktiga konstnärliga utvecklingsarbetet som sker på gallerierna. Folk tror att det är marknaden som sätter priserna men auktionshusen gör allt för att sälja så dyrt som möjligt, säger Ciléne Andréhn på galleri Andréhn-Schiptjenko.
Michael Storåkers offensiva regim på Bukowskis aktualiserar frågor kring auktionsbranschens brist på transparens och affärspraktiker som ständigt dryftas i Konststockholm. Bland annat lyfts det fram att konstsamlaren Michael Storåkers egenhändigt som auktionsförrättare sålt verk ur sin privata kollektion utan att det påpekas för kunderna.
Är det verkligen förenligt med branschens riktlinjer?
– Det stämmer att jag vid två tillfällen sålt konst på auktioner dels på Bukowskis och en gång tidigare på Bukowskis. Jag följer samma regler som alla andra anställda och kutymen i branschen. Andrahandsmarknaden som auktioner är ger dessutom kunderna trygghet att våga köpa mer på gallerierna, Michael Storåkers.
Har ägarfamiljen själv köpt uppmärksammade verk som exempelvis målningen Baby av Cecilia Edefalk?
– Jag har fått den frågan ett antal gånger. Vi kommenterar aldrig vem som är köpare eller säljare. Det stämmer dock inte att ägarfamiljen köpt verken.
Tillämpar Bukowskis garantipriser (det vill säga ett minimipris som är uppgjort på förhand)?
– Bukowski auktioner utfärdar inte garantier för att det helt enkelt är för stor risk. Däremot står det fritt för alla att göra det enligt beslut i Auktionsföretagens förening.
Hur man än ser på tilltaget att låta Tensta konsthall och Bukowskis samarbeta är det intressant att Maria Lind, som för en yngre generation konstnärer ständigt framhållit vikten av att vara kritisk och engagerad, nu motiverar sitt samarbete med att det är så här världen ser ut.
Om det är pragmatiskt, cyniskt eller rent utav kreativt kan bara framtiden utvisa.

/Clemens Poellinger

Alltid lika okonstlat, engagerat och rakt på sak när Björn börjar debattera.


Debatt: Sverige behöver kultur
2011-11-29 13:51

Kultursektorn omsätter tre gånger så mycket som den samlade europeiska bil­industrin. Men svenska politiker vägrar, oavsett partifärg, att inse kulturens ­betydelse, skriver Björn Wetterling, Svenska Galleriförbundet.

Flera EU-studier pekar på att kulturen är ekonomins nya draglok i Europa.

Samtidigt satsar regeringen på arbetstillfällen för personer utan relevant yrkeserfarenhet inom kulturområdet i det så kallade Kulturarvslyftet, vilket vittnar om en föråldrad syn på konst och kultur. Det är dags för en blocköverskridande överenskommelse för en seriös sysselsättningspolitik som tar konst och kultur på allvar som ekonomisk drivkraft för ökad konkurrenskraft, tillväxt och välfärd.

Både regeringen och socialdemokratin verkar tro att de drygt 600?000 rotrenoveringar av exempelvis badrum som genomförts enbart mellan åren 2008–2010 har ­varit en effektivare stimulansåtgärd för Sveriges ekonomi än vad mot­svarande stöd till kulturlivet skulle ha inneburit.

Det framgår om inte annat så av Kulturarvslyftet där man av obegripliga skäl tänkt sig att stimulera helt okvalificerad arbetskraft till sysselsättning inom kulturområdet, samtidigt som arbetslösheten bland kvalificerade kulturarbetare är stor.

Flera nya rapporter från EU-kommissionen den senaste tiden pekar dock på att ett nytt synsätt vuxit fram

i övriga Europa.

I rapporten ”Entrepreneurial ­Dimension of the Cultural and Creative Industries” från i våras tillsammans med studien ”Economy of Culture in Europe” som kom för några år sedan fastslår författarna med kraft att kulturen har en enorm och kraftigt underskattad betydelse för den ekonomiska tillväxten i dagens och framtidens Europa.

Rapporterna visar att kultursektorn i Europa redan för några år ­sedan omsatte drygt tre gånger så mycket som den samlade europeiska bilindustrin, och gapet har vuxit ­sedan dess. Samtidigt vägrar Sveriges politiker, oavsett partifärg, envist förstå kulturens betydelse för ekonomi, tillväxt och välfärd och det i en tid när i princip hela vår egen bilindustri har blivit kinesisk.

Hur tror våra folkvalda att kompositörer, formgivare, spelutvecklare, filmskapare, marknadsförare, strateger, innovatörer, författare, forskare och alla andra kreatörer ska vilja ­arbeta i ett samhällsklimat som inte främjar kultur? Det kulturella sammanhanget är avgörande för kreatörernas val av hemvist och Sverige har hård konkurrens från många ­andra regioner i världen som förstår kulturens stora betydelse för tillväxt och välfärd och satsar därefter.

Svensk kulturpolitik står i bjärt kontrast till den kontinentaleuropeiska och brittiska konstmarknaden som länge har utgjort en självklar del av ­näringslivet. Även i Danmark har ­politikerna förstått att konsten har stor betydelse för upplevelsen av ­nationen såväl hemma som internationellt.

Redan 2002 införde danskarna skattemässig avskrivningsrätt för ­företag på samtida konst och ett statligt bidrag för danska gallerier som blivit antagna till någon av de stora internationella konstmässorna. Det har bidragit till att positionera Danmark som en framgångsrik aktör på den miljardmarknad som den internationella konstscenen utgör i dag.

I Sverige betraktas i stället konst och kultur närmast som något slags terapeutisk verksamhet som helst ska bedrivas i skyddad verkstad.

Svenska konstnärer diskrimineras hårt av skattesystemet som fortfarande inte tillåter företag att göra skattemässig avskrivning på nya konstnärliga alster och som tynger konsten med högre moms än för ­andra kulturyttringar.

Och varför får konst- och kulturlivet inte samma möjligheter som bygg- och hushållssektorn genom ett kulturavdrag för privatpersoner (motsvarande rot eller rut) vid köp av ny konst? Det skulle stimulera sysselsättningen för konstnärer och andra ­yrkeskårer inom kulturen som också har en omvittnat svag ställning på arbetsmarknaden.

En rapport från finansdepartementet i våras pekar dessutom på att den här typen av reformer långsiktigt tenderar att finansiera sig själva ­genom varaktigt högre sysselsättning, ökade skatteintäkter och lägre transfereringsutgifter.

Det är därför hög tid för regeringen att ta sitt kulturpolitiska ansvar och driva frågan om en seriös blocköverskridande sysselsättningspolitik som tar konst och kultur på allvar som ekonomisk drivkraft för ökad konkurrenskraft, tillväxt och välfärd.

Björn Wetterling, ordförande för Svenska galleriförbundet